Det har slutligen kokat över nu. En bild på ett barn, 3-årige Alan Kurdi, uppspolad på en strand fick de latent politiskt aktiva att kliva fram. Många är de som insett att situationen inte löser sig utan att de agerar. Politiker som de litat på verkar ju inte klara situationen och man bestämmer sig för att agera. Man vill visa att man som medmänniska inte accepterar det som sker. Den stora tysta massan som hittills mest tittat och läst men inte agerat har fått nog. Jaget och kollektivet bildar en stark gemensam kraft. Och tack vare nätet hittar man med lätthet likasinnade.
Och det blir extremt utmanande och angeläget för politiker och politiska organisationer att visa sig vara relevanta. Det här ska inte avfärdas som ”ännu ett digitalt fenomen som typ Ice Bucket Challenge”. Sanningen är ju för övrigt att inte ens de där ishinkarna var ett ytligt och misslyckat fenomen. Det engagemanget gav miljontals människor mer kunskap om ALS och miljontals kronor till forskningen, även till de svenska organisationerna.
Det som händer nu behöver alltså tas om hand väl för demokratins skull. Alla de människor som tagit steget över en tröskel till ett engagemang är en oerhörd tillgång för det fortsatta politiska arbetet och kampen mot rasismen. Det är av frustration och förtvivlan som man agerar och kortsiktigt blir belöningen att man tillsammans med andra agerar och får saker gjort blixtsnabbt. Man åstadkommer något och är fullt upptagen med att organisera, sprida kunskap, samla pengar, få ordning på logistiken och man jobbar dygnet runt. Det är lätt att se att blir både utbränd och desillusionerad efter några månader. Det blir upp till politiker att på andra sidan av detta som sker nu ta hand om den politiska förändringsvilja som finns.
De latent politiskt aktiva har ju hittills haft förtroendet för att politikerna ska fixa det här. Nu när de inser att de behövs kommer de också kräva att bli lyssnade på. Om man inte gör det riskerar det att bidra till ett ökat politikerförakt. Att förhindra det är angeläget eftersom det ytterst handlar om demokrati. För trots det fantastiska att individer, helt utan tidigare formellt engagemang, tillsammans med andra åstadkommer galet mycket just nu så finns det en pusselbit som måste lyftas fram parallellt. Det är berättelsen om varför traditionellt organiserande i politiska partier eller civilsamhällsaktörer är ett fundament i demokratier.
Vi befinner oss i en tid då det finns två stora viktiga parallella sådana berättelser. Den ena är den om hur demokratin fungerar och partiers roll i den. Den andra är den om journalistikens roll i demokratier.
Det är det vi ska passa på att göra när digitala rörelser startar. Journalistiskt ge helhetsbilder och inte hemfalla åt kritik av digitalt engagemang eller tro att allt som delas är representativt för alla. Det som är formellt engagerade sedan länge ska inte ifrågasätta engagemanget. Och samhället i stort ska inte börja fundera på om medier eller partier inte ens behövs. Det är tillsammans man kommer att kunna förändra långsiktigt och hållbart och både organiserandet och medierna behövs för det. Såväl som varje medborgares engagemang.
Läs gärna mitt debattinlägg på temat hos Expressen ”Förakta inte det engagemang som finns”.
